studiosession

I helgen åkte jag och K till Uppsala för att spela in med LISA & KROFFE. Vi har gjort en hel del låtar live som vi tyckte var på tiden att vi spelade in. Till hjälp hade vi en bra kompis/musiker/ljudtekniker och flera flaskor vin. Om ett par veckor åker vi upp igen och mixar.

sinus

Ibland är det upp och ibland ner. Nu är det lite upp igen. Känns bra. Hoppas det fortsätter ett tag.

buchla

En tidig morgonbloggning idag eftersom jag ska in och jobba lite på förlaget idag och någon månad framåt.

Igår kväll gjorde jag och K vår "läxa" på kursen vi går tillsammans. Vi hade i uppgift att ratta ungefär en minut Buchla modularsynt och spela in resultatet. Jag har pluggat ganska mycket och har nog aldrig haft en så angenäm läxa. Det var helt enkelt skitkul. Och jag fattar mer än jag trodde att jag skulle göra.

Någon gång ska jag kanske försöka sammanställa lite tankar om DON BUCHLA och hans tankar kring nya ljud och användningsområden. Förra året var vi på en väldigt intressant föreläsning med Buchlas partner MORTON SUBOTNICK där vi fick en mängd fantastiska anekdoter och historiska glimtar. Men de kanske vi sparar till en annan gång. Nu måste jag rusa till bussen.

Bilderna kommer från MR:S BUCHLASIDA

oldfield

Lite smått fantasilöst fortsätter jag på samma tema som igår, med ett till väldigt snyggt skivomslag. Denna gång MIKE OLDFIELD QE2 från 1980. När vi köpte det på någon loppis för några år sedan var det för att vi dels gillar Mike Oldfield och dels för att det var ett grafiskt enkelt och snyggt omslag. Långt senare kom vi på vad det faktiskt föreställer.

Titeln syftar på kryssningsfartyget RMS QUEEN ELIZABETH 2. Skepp verkligen inte mitt specialområde, men Kroffe är väldigt intresserad, vilket gör det lite roligt i sammanhanget. Omslagets enkla färgfält är i själva verket en stilisering av en närbild av skrovet och längst ner till vänster syns markörerna för mätning av vattenlinjen.

Själva sleeven är lika snygg och föreställer på A-sidan ett diagram av skeppsdecken och på B-sidan motorn i genomskärning. Men istället för info listas låtarna. Snyggt!

Skivan då? Helt ok, men inte lika bra som hans 70-talsgrejer. Oldfield är en sån där musiker som verkligen imponenrar på mig. Jag har inte lyssnat in mig så jättemycket på hans grejer, men det blir mer och mer. Jag gillar kombinationen av den progressiva, kreutiga synten med engelska folkmusikinfluenser. Och att han är ett musikaliskt geni som kan spela alla instrument som finns, typ.

sparks

Snyggaste omslaget någonsin är Sparks Kimono My House från 1974. Det är en bra skiva också. KARL STOECKER har fotat och gjorde även omslag till bland andra Lou Reed och Roxy Music. Jag blev helt såld när jag såg och hörde Sparks framföra THIS TOWN AIN'T BIG ENOUGH FOR BOTH OF US på något gammalt Saturday Night Live-avsnitt som visades mitt i natten under något tonårsår. Sparks var den perfekta blandningen av galenskap, glam, självförtroende och känsla. Allt som var viktigt för mitt sökande efter förebilder och tillhörighet under den perioden.

Sparks har på senare tid även blivit min felande länk mellan kärleken till Queen och till elektronisk musik. Det är även intressant att TVÅ av POPHISTORIENS COOLASTE PERSONER väljer att sätta två japanska dansare på framsidan till omslaget istället för SIG SJÄLVA.

mariatorget

Jag håller fast i t-bane-temat ett tag till och lägger upp några bilder från kanske den finaste Stockholmsstationen, och vår hemmastation Mariatorget. Kanske har min tid som guide för Uppsala Ekeby-utställningen på Uppsala konstmuseum satt sina spår, men jag är nu för tiden oerhört svag för glaserat lergods.

De gulbruna, böljande keramikstavarna formgavs av KARIN BJÖRQUIST och KJELL ABRAHAMSSON när stationen byggdes 1964. I genomgången mellan spåren finns en fantastisk grön keramikrelieff som man ofta missar. Även den är gjord av Karin Björquist men tillkom 1979. Jag glömde tyvärr att fota den snygga järngrinden DOMINO vid Maratorgets uppgång. Även den är original från 1964 och formgavs av BRITT-LOUISE SUNDELL. Alla tre formgivare var anställda vid Gustavsbergs fabriker. Den mesta infon har jag plockat från SL:S HEMSIDA.

Min reflektion förutom att keramik, glas och emalj är väldigt hållbara material för konstnärliga utsmyckningar, både gällande tid och utseende, De tål liksom lite smuts och slitage ganska bra, så tänker jag också på hur svårt det måste ha varit att foga det där böljande kaklet.

F1

Igår zappade jag efter något sevärt till middagen. Jag fastnade i en dokumentär om 1970-talets formel 1-hjältar. GREAT GRAND PRIX RACING HEROES var det visst. Just detta avsnitt handlade om PETER REVSON som körde ihjäl sig 1974. Under 70-talet var F1 extremt farligt och samtidigt extremt glamoröst. Bara någon månad innan hans död avslutade Revson sin självbiografi där han tar uppfarorna med sporten, men menar samtidigt att det är värt det för att få göra det man älskar. Jag är verkligen svag för Formel 1 och tidigt 70-tal. Blir liksom så jäkla snyggt. Och läskigt. Och jag blir alltid lite ledsen när jag ser klipp med Ronny Peterson. Han var liksom tuffast. Jag menar, heta Ronny och köra en svart Lotus.

För den som liksom jag förtrollas av estetiken, kolla på den totalt innehållslösa, men skitsnygga filmen LE MANS med Steve McQueen från 1971.

fotografiska

Efter nästan en veckas bloggpaus är jag nu tillbaka! Jag har varit i norr och rastat taxar, baxat sten och druckit te med whisky. I helgen var sedan mamma på besök här i Stockholm. Det blev bland annat ett för mig första besök på fotografiska museet. Det var mycket trångt och mycket varmt. Efter att ha promenerat runt på stan en hel dag med förkylning i kroppen var jag inte så mottaglig för folkmassor och svett. Den första och största utställningen med jättebilder av elefanter och andra savanndjur i svartvitt var lite för mycket Gallerx-affisch-fotat-av-medelålders-vit-man-med dyr-kamera-och-senaste-versionen-av-photoshop, för min smak. Men på andra våningen hängde små foton av HELEN LEVITT. Med sin Leica-kamera dokumenterade hon gatans liv i bland annat Harem och Brooklyn från 1940-talet och fram till slutet av 80-talet. Jag gillade framförallt de svartvita 40-talsbilderna med gatuklotter och de färggranna 70-talsbilderna. Extra glad blev jag över diaprojektorn som matade bilder på väggen.

pausfågel

Vi har ägnat helgen åt att storstäda och att montera hyllor i köket. Därav tystnaden. I morgon åker jag upp till norr för att gräva husgrund. Det kan bli lite tyst här några dagar. Bjuder därför på en pausfågel så länge.

kloss på kloss

Säg hej till mitt senaste second hand-fynd! Hittade denna lilla låda med klossar för 20:- på stadsmissionen och kunde inte låta bli att få med den hem. Jag har rengjort och oljat in klossarna och även byggt några torn. Tyvärr saknas nog några, kanske av de blå? Men jag ska hålla ögonen öppna efter ersättare. Frågan är bara vad jag ska göra med dem? Ja, förutom att bygga torn. Konstruktionerna blir väldigt snygga, men känns som att det är en ganska svårdammad prydnad för bokhyllan.

Illustrationen på kartongen är visserligen i sig värd pengarna. Jag tycker att det ser lite ut som små figurer med blankputsade lackskor. Ser framför mig att de ska marschera ner i en säck likt i SANTA'S WORKSHOP från 1932. Kolla på klippet, det är mycket bättre i det amerikanska originalet än i den nerklippta, dubbade julaftonsversionen.

kymlinge/silverpilen/Hyun-Jin Kwak

1: Silverpilen, 2,3: Hyun Jin Kwak - Girl in Uniform

Min kommentarkompis ELLA kom in på spökstationer i förra ämnet. I Stockholms tunnelbana finns Kymlinge station mellan Kista och Hallonbergen på blå linjen mot Akalla. Givetvis väcker dessa fantasin till liv och berättelser som den om SILVERPILEN - tåget som endast stannar just i Kymlinge och släpper av sina spökpassagerare. Här finns en bra text om SILVERPILEN OCH KYMLINGE.

För mig blir Silverpilen-berättelserna extra intressanta eftersom jag är född och uppvuxen i Örnsköldsvik där Hägglunds, som tillverkade det och flera andra tåg, har en mycket central roll. Morfar, farfar, farmor, pappa, och mina två bröder jobbar, eller har alla jobbat på Hägglunds. Silverpilenmyten får en ny, känslomässig dimension.

När jag för första gången för några år sedan såg bilder från Kymlinge tyckte jag mig känna igen platsen. Det visade sig att en av mina favoritutställare från Uppsala konstmuseum-tiden, HYUN-JIN KWAK hade med stationen i en av sina bilder i serien "Girls in Uniform". En fantastisk utställning som egentligen kräver sin egen post. Men mycket kortfattat bestod utställningen av stora fotografier med flickor i koreanska skoluniformer i iscensatta miljöer och kompositioner där frågor om uppväxt, kollektivet, öst som möter väst, flickor, mobbing, riter, tas upp. Ofta med kopplingar till koreanska traditionella myter och samtida skräckfilmer. Till bilderna hör även naturtrogna skulpturer av skolflickor i uniform, men utan huvuden. Det enda som skiljer dem åt är valet av skor - det enda som var möjligt att bestämma själv över i uniformen, vilket i sin tur blir viktiga val och markörer för individen. Dessa "dockor" är bland det läskigaste jag sett och jag var skräckslagen när jag skulle öppna de mörka utställningslokalerna själv.

Då visste jag som sagt inte att en av fotografierna var tagna i Kymlinge, men jag ser i efterhand hur snyggt Hyun-Jin virkat in även denna myt, eller skräcksaga som blir en del av hennes berättelse.

på tunnelbanan

Prags skitsnygga tunnelbana, BILDLÄNK

Jag fortsätter lite på samma spår(!) som tidigare när jag skrev om filmen Subway. Jag gillar tunnelbanor. Jag har sedan jag var liten älskat Stockholms tunnelbana och den där lukten som pyser upp från vissa nergångar ger mig fortfarande små rysningar av välbehag. Minus den eventuella kisslukten. Den kan jag vara utan. Jag älskar även att den är byggd under ett så långt tidsspan med gröna linjens klassiska, snygga stationer (med originaltypsnittet SL-tub på skyltarna) som Hötorget och S:t Eriksplan, till den sista, blå linjens postmodernistiska utsmyckningar. Jag tror att Peter Tillbergs husfasader på Sundbybergs station är en av mina absoluta favoriter.

En dag ska jag åka runt och fota lite och kanske posta lite fler Stockholmsfavoriter, men åter till Paris:

Paris Metro var fin, men lite enformig. Jag gillade plaststolarna och det sexkantiga kaklet i vissa gångar. Annars var det klassiskt vitt kakel (Metro tiles nu populära i kök och badrum) och rundade tak. Auber station som Subway utspelas på verkar dock helt fantastisk och jag är fortfarande lite ledsen att vi missade den.

De tunnelbanor som jag kan pricka av på min lista är förutom Stockholm och Paris, London, Berlin, Milano och Prags tunnelbana. Den sistnämnda är nog efter Stockholm min favorit. För den tunnelbaneintresserade hittade jag en bra sida HÄR. Barcelonas tunnelbana verkar ju vara helt fantastisk:

sova snyggt

Apropå det förra inlägget surfade jag precis in på BETTER LIVING THROUGH DESIGN som tipsar om dessa jävligt snygga sängkläder från SHOLTEN & BAIJINGS. Visst finns det vissa likheter i formspråket och färgerna? Jag trodde inte att jag kunde få ha-begär på sängkläder, men i detta fall tror jag att jag skulle sova väldigt, väldigt gott! Föresten är allt i deras produktion skitsnyggt. Och givetvis skitdyrt.

regnbågstråd och datorgrafik

1, 2: Trådkonst av Gabriel Dawe, 3, broderade vintage-foton av Maurizio Anzeri, 4: Anzeri för Dazed & Confused

För några år sedan ramlade jag över konstverk av GABRIEL DAWE. Bilderna har sedan dess legat i min inspirationsmapp och i mitt bakhuvud och nu poppade nya verk upp på MAKEZINE. Jag tycker om att se röda trådar(!), kopplingar, rörelser och trender, så nu när jag såg dem igen kom jag direkt att tänka på det fantastiska modejobbet i Juninumret av Dazed & Confused där man låtit italienska konstnären MAURIZIO ANZERI brodera modebilder på samma sätt som han annars arbetar med gamla vintage-foton. Jag tänker även på 70-TALSTRÅDKONST där man lindar snören mellan spikar, och på sådana där ÖRHÄNGEN jag kanske skulle ha införskaffat om jag haft hål i öronen. Och en lite enklare version av Maurizios trådfoton på FEIST förra skivomslag.

Det är fint att pyssel som origami och trådkonst blir populärt. Jag antar att själva hantverket blir en motvikt till att man kan göra "allt" i en dator. Det långsamma, fingerfärdiga där man verkligen ser vilket arbete som ligger bakom blir extra viktigt och mer intressant för betraktaren.

Samtidigt är det intressant hur matematiskt just trådkonst och origami är. Tidig datorgrafik av pionjärer som BECK OCH JUNG påminner en hel del om ovanstående verk. Och jag ångrar som faan att jag inte köpte ett av deras grafiska blad för en struntsumma när de ställde ut på Uppsala konstmuseum för ett par år sedan.

Tidig datorgenererad grafik av Beck och Jung

laga

DM:s ett år, två månader, Whyred: två veckor, Ten Points, en vecka. Mina DM:s från -95 håller fortfarande. Jag blir verkligen skitförbannad över dagens skitkvalitet när det kommer till skor. Men nu ska de limmas. 

träd/hus/camouflage

När jag satt och bildgooglade La Defénce igår dök det upp fasader som vi missade på plats. I utkanten av området ligger ett gäng bostadshus från 1977 som ritades av arkitekten ÉMILE AILLAUD. Husen som ser ut som sammanfogade cylindrar har fått sitt namn efter arkitekten: "Tours Aillaud" men kallas även för "Tours Nuages", alltså molnhusen. Moln var dock inte min första tanke när jag såg bilderna av dem, utan snarare comouflage och Kroffe sade på en gång när jag visade bilderna att de ju ser ut som trädstammarna!

Överallt i Paris såg vi dessa camougflagestammar som blev ännu vackrare i regnet. Träden är så kallade LONDON PLANE TREES eller Platanus x hispanica. När pappa och mamma var i Grenoble var det just de träden som pappa berättade om med störst entusiasm.

Tydligen är de en blandning av två trädarter (American Sycamore och Oriental Plane) som på naturlig väg bildat hybrider efter att de planteras intill varandra i en park i Spanien för några hundra år sedan. Sedan 1600-talet har de varit populära i parkanläggningar runt om i Europa. Jag har sett dem i Milano tidigare, men kan inte sluta att fascineras av dem. Den här årstiden skiftar dessutom de lönnformade löven till höstfärger vilket gjorde dem ännu vackrare.

Jag vet inte om Aillaud hade träden i åtanke när han ritade husen, men visst är likheten slående!?

la défence

 

bilder från FLCKR: SHADYDEALS,  SKYSCRAPER PAGE FORUM och den sista från oss. 

Jag utlovade tidigare en post om La Défence i Paris, så här kommer den.
Våra mål för resan var att hinna med att ta del alla av de klassiska sevärdheterna. Det klarade vi av ganska snabbt eftersom nästan allt ligger på gångavstånd från Opéra-området där vi bodde. Men Kroffe ville gärna besöka La Défence som ligger en bit utanför centrum. En av orsakerna för det är att Jean Michel Jarre arrangerade en gigantisk konsert på platsen 1990. Så det första vi gjorde på lördagen var att ta tunnelbanan ut dit.

LA DÉFENCE är ett stort affärskomplex i västra utkanten av staden. Området började planläggas i slutet av 50-talet och den första stora skyskrapan tour Nobel, eller tour Initiale som den heter idag stod klar 1966. Sedan dess har platsen vuxit till Europas största affärskomplex, (byggt endast för det syftet) med 3.5 millioner kvadratmeter kontorsyta i 72 skyskrapor och på platsen finns även flera hyreshus, hotell och gallerior.

I centrum står la Grande Arche vilket i sin tur bildar den västra utposten på på kallade AXE HISTORIQUE, eller Voie Triomphale - det långa stråk som går genom Paris med Louvren i ena ändan och obelisken på Place de la Concorde och triumfbågen i ett rakt stråk.

Jag var inställd på att platsen skulle vara kall och ogästvänlig som affärskomplex oftast blir, utformade för funktion där tusentals människor blir arbetande och shoppande maskiner snarare än kännande individer. Jag blev istället förvånad över hur vacker platsen är. Kanske är det de över 60 konstutsmyckningarna, de lekfulla materialvalen, avsaknaden av trafik, eller de små parkområderna. Samtidigt är det något med platsen som får det att suga i magen. Av skräckblandad förtjusning kanske. Dessa gigantiska stål-och glaskomplex som förskjuter perspektiven och får en att känna sig så oerhört liten. I vilket fall är det en mycket fachinerande plats som är väl värd ett besök för den som har vägarna förbi Paris. Mycket mer värd än turisttäta Sacre Coeur en lördag.

Ännu en gång dyker tankar om yta vs innehåll upp. Som besöksmål förden arkitekturintresserade fungerar platsen strålande, men huruvida jag skulle vilja arbeta eller bo där är en annan fråga. Kanske, med det krävs mer än ett par timmars promenerande i dagsljus en lördag för att avgöra det. Något annat jag undrar över när jag läser om och ser bilder från La Defénce är vad som hände med människorna i kåkstäderna som fanns på platsen så sent som 1966:

le subway

En av mina absoluta favoritfilmer som tonåring var och är fortfarande Luc Bessons Subway från 1985. Jag älskade Nikita, Le Grand bleu och Léon också. Men Subway var den som gick rakt in i min mage. Det kan givetvis ha berott på att jag hade en liten teen crush på Cristopher Lambert sedan Highlander. Men det är en helt annan och mer svårformulerad historia.

Så nu när vi var i Paris klappade hjärtat lite extra av att besöka Paris metro. Jag kände igen många detaljer från filmen som de långa transportsträckorna mellan de olika linjerna på stationerna och det sexkantiga kaklet. Tyvärr missade vi dock att besöka stationen Auber där stora delar av filmen är inspelad.

Bessons 80-talsfilmer har kategoriseras in i den av franska filmkritiker skapade genren CINÉMA DU LOOK tillsammans med regissörerna Jean-Jacques Beineix och Leos Carax. Man menade att det var filmer som mer fokuserade på yta än innehåll, det spektakulära över berättelsen.

Det är intressant hur just dessa "ytliga" filmer betydde så mycket mer och berörde mig så oerhört mycket mycket djupare än alla socialrealistiska, mörka samhällsskildringar som jag tog del av under samma period. Kanske var just ytan det som fick mig att känna något för att därigenom bli totalt öppen för alla andra intryck och för berättelsen som faktiskt är väldigt fin och rörande. Yta är fortfarande något som är oerhört viktigt för mina upplevelser av världen och konsten. På yta reagerar jag direkt och känslomässigt, medan till exempel text och ljud har en längre transportsträcka in i min mage.